fundering.

jag saknar mina pojkar. eller, dem var aldrig riktigt mina..
omformulering. jag saknar pojkarna.
jag har inte längre nån killkompis att rådfråga,
fast åandrasidan har jag aldrig någonting att rådfråga om..
men killkompisar vore nice.. det är enkelt och rakt på sak..
rått och ofinat precis som jag vill ha det..
tjejer klär gärna in sina ord i rosa sockervadd och det passar inte mig..
Inte alla givetvis, mina nära vet bättre än så, goa flickor!
men ni vet, girls will be girls.. and boys will be boys..
Vet inte riktigt vad jag ska göra åt problemet,
sånt här va så mycket lättare när man va yngre..
Då träffade man nytt folk hela tiden men nu verkar min sociala snurra stannat till lite..
det är samma samma, och jag ska inte vara den som är den och smutskasta mina samma gamla.. för dom är fina, riktigt fina samma gamla.. det är därför dom är behållna..
Men det kanske är det som är problemet,
kanske känner jag mig tillräckligt tillfredställd för att låta bli nya kontakter?
eller glömmer man hur man gör?
Att sätta en skyllt i pannan verkar lite desperat, hur gjorde jag förr?
Sen är killar lite invecklade trotts allt, det är svårt att ta sig in bland killar..
killkompisar har starkare band än tjejkompisar, tror jag iallafall..
det finns någon broderlig kärlek där som saknas bland tjejer..
att ta sig in i en tjejgrupp är ingen konst, men att ta sig in i en killgrupp är nästintill omöjligt såvidare du inte är någons flickvän eller någons ex, men hur blir man bara kompis?